Här är jag! Såg du mig inte? Ingen fara. Jag är inte den som tar för mig lika mycket som andra. Jag kunde ha vuxit till mig på ett annat sätt men fick ingen möjlighet till det. Här har du mat i magen och kläder på kroppen, ingen tid till att bli lyssnad på, ingen beröring och bekräftelse på att du är älskad och viktig. Att säga att du är fin nån gång vart tionde år hjälper väl inget barn. Snarare med förvirring och tomhet. Men snart blir du vuxen och borde klara dig själv! Det är som att säga här har du mat och kläder. Och sen blir du dumpad i öknen, som barn, där du inte har en aning om varför eller hur du ska klara dig. När man inte har förstärkning och ingen att fråga om vilken väg som är bäst att ta. Jag kom ut till en vuxen värld helt utsvulten sökandes efter bekräftelse på att jag kanske kunde bli älskad av någon. Vilket ledde till att jag fick 2, ( underbara) barn med en som tyvärr inte alls bryr sig något om dom. Och till att jag trodde mig va älskad av en kille som tog all livslust ifrån mig, som misshandlade mig både psykiskt och fysiskt. Som jag var gift med i 8 år och som har gett mig en skuld och skam att bära. En skam om varför jag var så svag. Det blev ju mitt fel att jag stod ut med det, mitt fel att jag inte gick där ifrån. Att jag lät mig utnyttjad gång på gång. Vem skulle jag vänt mig till då? Jag var helt förstörd. Jag hade ingen att vända mig till. Och vem skulle jag gå till. Jag var ju helt ensam! Hade knappt någon egen vän, och van att bära allt inom mig. Och idag bär jag på allt. Det går runt i mig även fastän skulden kanske inte bara beror på mig så vill ingen annan ta ansvar för den. Jag hade inga goda förutsättningar för att klara mig känslomässigt bland människor som ville mig illa. Efter skilsmässan när jag berättade för mina föräldrar om vissa saker från det äktenskapet så undrade de varför jag inte sagt nåt till dom. Efter den gången blev det bara ännu en bortglömd historia för dom. Inget att nämna mer. Varför skulle jag kommit och berättat för dem när de lärt mig att inte dra upp känsliga ämnen inom familjen. Och när dom aldrig gett mig tillfälle att prata om saker och ting förr. När jag försöker säga hur besviken jag är över vårat familjeforhållande ( med syskon och alla) så säger mamma bara att hon tycker det är synd att jag känner så. Hon säger även att hon skulle vilja hjälpa oss men att dom är alldeles för gamla. Jag förstår ändå inte vad hon menar. Vi har aldrig bett dom om hjälp. Och hon som har tid kommer aldrig hit för att sitta ner på en kopp kaffe och lära känna barnbarnen. Det finns tydligen inte där. Hon ville inte heller att jag skulle ha fler barn efter Isabelle. Hon hade ju 6 stycken men tyckte att hon var hemma fler år än mig och hade bättre möjlighet än vad vi har idag. Det hjälpteinte mig mycket att hon var hemma många år med oss men men.. Så även om allt inte hängde på mig att det blev som det blev. Så har jag en skuld hängandes över mina axlar som jag inte är befriad ifrån och tyvärr drabbar det alla andra nu och jag känner mig hemsk. Varför ska det vara så. När jag bara är dumpad här i världen och fortfarande undrar varför. Jag hade inget gott med mig i ryggsäcken när jag kom hit. Bara gamla bördor..och det tycks vara mitt Signum tyvärr. .