Jag har en fin kille och 4 fina barn och platsen där vi bor har vi en fin baksida med bra utrymme och sol hela dagarna och om man går på framsidan har vi sol för resten av kvällen. Och här hemma har vi just fått iordning i vardagsrummet ännu mer då Stefan kom på att han skulle överraska och möblera om. Jag blev verkligen glad. Nu har vi mer utrymme, lillan har mer plats att utforska och vi känner oss mer fria på något vis. Jag har det bra egentligen men så finns det saker hos mig som ligger och gror som en ond pil ( eller nåt) i hjärtat. Jag drömde en hemsk mardröm inatt. Att jag for till Colombia bara för att komma bort från allt. Tydligen var det tänkt att jag skulle åka ensam men jag saknade barnen så dom följde med en efter en även den yngsta. (som det är i drömmar man lägger till och tar bort) Någonting hemskt hände när jag satt utan dom och pratade med några vänner. Plötsligt var dom borta. Jag letade i förtvivlan. Det utbröt ett hemskt krig. Fortfarande letade jag men var tillslut tvungen att åka hem och leta hemmavid, hos vänner m.m. i hopp om att de skulle tagit sig tillbaka på något sätt. Förkrossad var jag. När min mamma och pappa hade hittat igen mig hos bekanta vägrade jag öppna. Dom tog sig in via baksidan. Jag hade blivit galen sjöng och skrek. När jag vakna upp var jag tvungen att tänka efter vars barnen var en efter en. Svaret blev såklart i sängen på deras rum eftersom klockan bara var halv 8 på morgon på lovet. Jag blev såklart lättad och tänker aldrig resa till Colombia ( inte med eller utan barna ). Iallafall så tänkte jag efteråt att drömmen handlar om min egen förtvivlan. Hur jag känner mig. Jag känner mig övergiven även om jag egentligen har det bra nu. Jag var gift i ca 8 år innan och hade en mycket dålig relation där jag mådde väldigt dåligt. Tack och lov är det över. Men så mycket jag bär med mig efter allt. Min övergivna känsla handlar framför allt om min ursprungliga familj. Som jag känner mig övergiven och tyvärr går det inte att sudda bort som en fläck som man gnuggar bort. Så jag tänkte om jag skriver av mig så kanske det lättar lite. För jag har inga förhoppningar om att någon där ska förstå mig. Dom harvar på i sitt vanliga hjulspår, och jag vill inte anklaga någon visst får dom göra det. Men jag blir bara än mer bitter. Så smärta har det verkligen gett. Jag hoppas ingenting där. Jobba tills du dör och det är viktigast. "Vi" behöver inte bry oss om att prata om saker i livet,ta oss en kopp kaffe och bara lyssna på varandra. "Vi" glömmer det mänskliga och koncentrerar oss på att göra oss förtjänt av brödfödan eller nåt. Då kanske man har gjort sig förtjänt av att säga något. Så tycker jag att det fungerat i alla tider. Jag kanske är orättvis fast å ena sidan spelar det ju ingen roll för det är ingenting "dom" skulle ta upp och prata med mig om ändå. Vad hände varför valde Gud det här för mig? Det är så smärtsamt att ha nära släktingar när man vet att vi aldrig "når" varandra. Å ingen hör mig. Ingen hör mig. Jag var så liten! Men dom verkar inte tänka som jag så om dom trivs så kan jag inte öppna en dörr. "Vi" biter alltid ihop och tar med oss smärtan i graven."Vi" tar aldrig upp känsliga saker som borde tas upp. Allt verkar va för känsligt. Det har jag lärt mig för länge sen. Jag önskar inget "Vi" längre. Jag önskar bara att bli fri från smärtan som jag bär på. När det kommer till den här delen av mitt liv så är det väldigt svårt att skriva tydligt hur jag känner eftersom jag inte vill "peka ut" eller vara elak på något sätt. Det var inte min tanke.. Vill helst bara glömma...