Ganska ofta händer det. Jag känner och vet jag är ensam med att bära på min ilska över min ensamhet. Så osynlig som jag känner mig så ilsken blir jag att jag bara biter ihop. Biter ihop när någon fäller en pik, biter ihop istället för att säga vad jag egentligen tycker, biter ihop och inte bryr mig fastän det är just det jag innerst gör. För jag blev ganska obetydlig och ingen brydde sig om vad jag sa, ingen brydde sig om att jag fanns där och ville betyda något. Att jag också hade något bra att erbjuda hur än liten jag var. Så vad jag fick kämpa för att orka med och kämpar än idag. För jag är fortfarande bara jag som minns så smärtsamt min önskan att betyda något, att känna mig älskad och betydelsefull. Men platsen ekar så tomt i mitt hjärta. Hur än lycklig jag är med vissa saker så är jag alltid olycklig i mitt hjärta på ett sätt, förvirrad över min plats på jorden, kämpandes att alltid hållla mig uppe fastän jag inte förstår varför. . Längtandes efter en ny morgondag i en ny horisont där allt redan är glömt. Där jag finns och lever med nya friska vingar, ett nytt hjärta och där inget är omöjligt..